nathalie,

Från ett tyst och sista hejdå,
till ett meningstlöst och tyst hej.

Hur blev det så här,
hur kunde han låta det gå så här långt?
Är detta vad han vill,
är detta hans dröm?

Fyra barn utan en uppväxt,
uppväxt med ens riktiga fadersgestalt.

Inget minne bär jag på,
där en hel och lycklig familj är tillsammans.
Minnena jag bär på är skilda från varandra,
m´s där och p´s där.

Jag var för liten,
förstod inte,
sa bara ett glatt, kort och lyckligt hej då.
Det var ju vanligt att p, var borta ofta och länge,
det ingick i jobbet.

Tiden har gått,
jag har förstått,
jag har insett,
min pappa är ingenting,
ingenting jag behöver,
behöver för att vara hel och lycklig.

Jag ser han någon gång,
men de har kämpat,
jag tänker aldrig kämpa för någon,
som gav mig livet.

En bra sak har han gett mig,
styrkan,
att stänga av allt jobbigt och känsligt.


Tack min bort glömda fadersgestalt...